När orden bara fastnar
Det finns så mycket jag vill få sagt,
men när orden är på väg ut så tar luften slut någonstans på väg ut.
Det finns en person som betyder så mycket och har funnits i mitt liv i 20 år,
man är två i en relation,
jag orkar inte vara ensam i den längre.
Jag orkar inte trampa på samma ställe, det måste ske något.
Jag hoppas nu innerligt att efter vårat samtal att du förstått att du är en del av mitt liv, men för att stanna där måste du själv vilja vara där, du måste själv kämpa dig tillbaka in, lika mycket som jag måste kämpa varje dag för att orka hålla mig kvar så länge du inte är där.
Snälla PB, kom igen. Det är nu eller aldrig. Jag orkar inte ha den relation vi har idag!
Ibland...
Ibland blir jag så trött, så trött. Jag orkar inte!
Överallt och ingenstans
Dåså, då har jag en egen lägenhet. Jag har ett ställe där allting är mitt, och inte på tre olika ställen, tre olika ställen som jag har kallat mina hem. Det känns nu konstigt att ha ett ställe, som är mitt, mitt... Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, blogg har aldrig varit min grej, men nu vill jag bara få skriva av mig lite. Jag tror att allting kommer att bli bra, jag vet att det kommer att bra.
